By Darkangel, on April 1, 2010, 4:43 pm
Grannen S. har hjälpt mig mycket med snöskottning, släpa ut tunga flyttkartonger,
skruva fast fläkt och en mängd andra saker.
Jag tänkte att det passar bra att tacka genom att bjuda grannen S. och hans fru på smörgåstårta
när hunden fyller år. Så jag ringer och frågar.
Bild från Pix gallery.
Säger att ”Mumma fyller ju år på torsdag så jag undrar om…”
Det blir alldeles tyst i luren.
Sen svarar hon lite tveksamt: ”Hur mycket skulle hon ha fyllt då?”
Vad fan, tänker jag. Vad menar hon med ”skulle hon ha fyllt”?
Men babblar vidare och säger att “hon fyller 11 år och… ”
Grannen svarar: ”Jaaa, nu förstår jag.
Det är Mumma som fyller år. Jag tyckte du sa mamma”.
Först efteråt förstod jag tystnaden där i luren. Att hon lät tveksam.
Och då började jag skratta så jag höll på att kvävas.
Hon trodde alltså att jag bjöd in dom för att fira min döda mammas födelsedag.
Jaja. Man kan ju fira såna stunder också men inte genom att bjuda hem grannar för första gången.
Eller vad tycker ni?
Läs även andra bloggares åsikter om missförstånd, grannar, fira, död, mamma, hund, födelsedag
By Darkangel, on March 31, 2010, 3:32 pm
För en vecka sedan dog en av mina grannar. Det gick snabbt och var oväntat.
Och med mitt sätt att se var han inte gammal. Bara 78 år.
Min mamma var 85 när hon dog och min pappa var 87 år.
En vän till min mamma flyttade till sjukhemmet när hon var 95 år. Helt klar i huvudet men lite ostadig på benen.
Folk blir gamla här.
Jag har känt min granne sen jag var barn. Jag var där varje dag på somrarna.
Hans dotter var min kompis och jag har många minnen från den tiden.
Han kunde avbryta allt han gjorde för att fråga oss tjejer om vi ville åka och bada. Lycka!
Jag sprang hem och mamma packade strandväskan och sen åkte vi iväg med båten till stranden.
Det var ju alltid sol då på somrarna. Visst?
Så jag minns långa varma dagar på stranden. Och som vi badade.
Jag såg mina föräldrar åldras men missade på något underligt sätt att se att mina grannar också blev äldre.
Vi satt här i köket och pratade för några månader sedan. Han pratade om jakt med en annan jägare som var hemma hos mig. Jakthistorierna blev bättre och bättre.
Min granne sade sedan när vi pratade om något helt annat att ”det kommer aldrig att hända så länge jag lever”.
Då kändes det tryggt. För han skulle ju leva länge.
Familjens känslor tänker jag inte skriva om här. Det är deras historia.
Själv blev jag chockad när jag fick veta att han blivit sjuk. Att han sedan dog så snabbt går inte att greppa.
När jag går promenad med hunden så förväntar jag mig att vi ska mötas. Precis som förut.
Vi ska prata om snön som ännu ligger i drivor och om våren som snart kommer.
Vi ska låta hundarna leka lite.
Nu blir det snart begravning.
Och jag får nog damma av byxorna jag köpte till min fasters begravning. Det blir fjärde begravningen dom byxorna hänger med.
Begravningen blir kanske ett slags avslut.
Men jag förstår ändå inte att han är borta för evigt. Det går inte.
Läs även andra bloggares åsikter om död, begravning, granne, känslor, saknad
By Darkangel, on November 22, 2009, 12:45 pm
Det är söndag och jag tänker på döden.
I morgon är det ett år sedan min pappa dog.
Det är november och mulet.
Kall och fuktig luft från havsviken gör att man fryser ända in i märgen.
Jag bryr mig inte om mörkret. Hellre mörker än snö.
Men jag är trött.
Och jag saknar min pappa.
Så jag kurar ihop mig i soffan och klappar på Mumma och låter tårarna rinna.
Min fina Mumma som hållit ihop mig under de senaste åren.
Det är hon och jag.
Jag som är tröttare än någonsin och min vackra, svarta lapphund.
Läs även andra bloggares åsikter om foto, lampa, döden, pappa, trött, november
By Darkangel, on June 26, 2009, 8:17 am
I morse såg jag tre kattungar på vinden. Tre!
Jag ska berätta hela historien om vildkatternas kattungar.
Bara jag hinner.
För solen skiner.
Och jag vill bara sitta i skuggan och lyssna på böcker.
Jag vill äta och fika.
Borsta bort all vinterpäls på Mumma.
Mata katterna och småfåglarna.
Från och med idag ska jag bara göra det.
Jag ska inte åka till Rusta och köpa fler mattor.
Inte åka och klippa mig.
Inte handla på andra ställen än fiskaffären och glassbaren
alldeles i närheten.
Jag ska sitta i en skön stol bredvid min lapphund.
Jag ska småpyssla lite. Göra fint på uterummet.
Vi ska ta siesta när vi blir för trötta av solen.
Twittra lite.
Blogga när andan faller på.
Mumma ska få åka och bada på kvällen.
För jag känner mig fridfull och lugn hemma.
Den känslan har jag inte haft dom senaste åren.
Då har längtan att fly från allt kaos varit så stark.
Allt förändrade sig. Och det är både underbart och sorgligt.
För min känsla av lugn och frid kommer av att människor jag äskade inte längre finns.
Läs även andra bloggares åsikter om tankar, sol, sommar, vila, lugn, död
By Darkangel, on December 8, 2008, 6:38 am
Min pappa begravdes i fredags.
Jag har aldrig någonsin gråtit så mycket på en begravning. Jag grät från att jag kom in i kapellet och ända tills det var dags att åka därifrån.
Jag grät inte på min mammas begravning. Då var pappa så ledsen att jag ville ta hand om honom.
Jag grät inte på min morbrors begravning för då fick hans särbo problem med kärlkramp och jag satt hela tiden och bevakade henne för att se att hon klarade av allt.
Jag grät inte för alla på pappas begravning utan jag grät för att allt var så sorgligt.
Jag grät för att prästen gjorde ceremonin till något så speciellt.
Jag har aldrig varit med om något liknande på någon av de begravningar jag varit på.
Prästen hade varit hemma hos mig och vi pratade länge om allt. Hon ställde frågor som fick mig att tänka efter. Hon ställde frågor som var betydelsefulla för mig.
Hon pratade också i förväg med M. som också deltog i begravningen. En kvinna som känt pappa sedan hon själv var barn.
M. kunde berätta om delar av pappas liv som jag inte känt till så väl. Hon kunde berätta om hur mamma och pappa träffades.
Prästen lyckades göra en så fin berättelse om pappas liv. Om både hans stora sorg i livet och hans stora glädje. Och hon gjorde det på ett så vackert sätt. Dom stycken hon läste ur bibeln var väl valda. Allt träffade mig rakt i hjärtat.
Och allt fick ta tid.
Prästen på mammas begravning rev av hela ceremonin på ca 15 minuter och jag hann inte alls med.
Nu fanns det tid. Och som jag grät.
Efter begravningen åkte vi hem till M. och åt middag. Vi pratade om pappa. Om hans tid i den lilla by där M. bodde.
Nu pratade vi mycket om allt roligt hon upplevt med min pappa.
Allt bus dom hittat på. Åh, den biten har jag inte hört mycket om.
M. växte upp i en familj med 10 barn och hade en pappa som gjorde skillnad mellan barnen. Vissa barn var värda mer än andra och hon var värd minst. Så hos pappa och hans släktingar var hon ofta.
Efter alla tårar var det skönt att få skratta.
På kvällen plockade jag fram pärmen som begravningsbyrån gjort i ordning.
Jag läste vackra dikter och personliga brev som vänner skickat.
Och så grät jag igen. Ända tills jag somnade.
Läs även andra bloggares åsikter om död, begravning, präst, gråta, sorg, pappa
By Darkangel, on November 23, 2008, 9:33 pm
Strax före klockan nio i morse dog min pappa.
Hans hälsotillstånd försämrades snabbt igår. Han mådde illa och fick ont. Hans hjärta orkade inte med att syresätta blodet.
Kort sagt orkade inte hans hjärta med cancersjukdomen. Pappa hade en tumör på tjocktarmen.
När läkaren ringde så undrade jag varför läkaren ringde då. På lördag.
Vi skulle ju ha en vårdplanering på måndag. Varför ringde läkaren då på lördag? Varför?
Från totalt hjärnsläpp hos mig klarnade hjärnan snabbt.
Läkaren berättade att det enda man gjorde nu var att ge smärtlindring och lugnande medicin.
Jag frågade hur lång tid han hade kvar.
Knappast mer än natten, svarade läkaren. Jag är glad att han gav ett rakt svar.
När jag besökte min pappa var han behagligt drogad av morfin och Stesolid.
Han vaknade och pratade med mig.
Jag frågade hur han mådde och han svarade att han inte kände sig så tuff i det här läget.
Han var helt klar när han var vaken men somnade snabbt.
Jag satt och höll hans hand mot min kind. Försökte värma hans kalla hand.
Han hade så dålig blodcirkulation i händerna att han alltid frös om händerna.
Han vaknade igen och jag frågade om han hade ont.
Nej du, det har jag verkligen inte, svarade han. Och somnade igen.
Sen satt jag där och försökte förstå att nu är det slut. Det här klarar han inte.
Min pappa kommer att dö. Och det kändes helt overkligt. Även om jag haft villkoren klara för mig i två månader.
Vi kom varandra så nära under den långa tid då mamma varit sjuk. Och jag hoppades att vi skulle få ett år tillsammans.
Varför ett år? Ja, jag vet inte. Jag vet inte alls.
Men det var så mycket jag ville fråga om. Så mycket som vi inte hann med.
När jag träffade pappas rumskompisar på sjukhuset blev dom så glada över att se hans dotter.
Dom berättade att pappa pratat så mycket om mig. Att han var så stolt över mig.
Åh, det är konstigt.
Jag är nästan 50 år och vill ändå så gärna att min pappa skulle vara stolt över mig.
Pappa saknade min mamma så mycket.
Han berättade för en av våra vänner att han inte hade kunnat tro att det skulle kännas så tomt.
Nu dog han tre månader efter att mamma hade dött.
Efter att jag besökt honom på lördag var han inte längre kontaktbar.
Han blev åttiosju år gammal.
Och jag har ännu inte börjat förstå hur mycket jag saknar honom.
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa, cancer, döden
By Darkangel, on November 4, 2008, 7:58 am
Tack käre gode… tja vem?
Jo, nu vet jag.
Tack läkemedelsindustrin för små vita piller som gör att man klarar av allt pappersarbete utan att få ett stort bryt.
Först dör en anhörig. Och man är ledsen.
Sen blir det så mycket pappersarbete i samband med ett dödsfall att jag ibland undrar om myndigheter med flera försöker ta död på mig också.
Jag betar av alla papper eftersom men det tar aldrig slut.
Nu kände jag mig nöjd. Men så hittade jag fastighetsdeklarationerna.
Två fastighetsdeklarationer har jag lyckats glömma bort. Dom skulle ha varit hos skattemyndigheten igår. Jaja. Dom blir lite sena.
Skjut mig inte snälla myndighet.
Läs även andra bloggares åsikter om piller, papper, död, myndigheter
|
|
Senaste kommentarerna