Nu får min mamma flytta till sjukhemmet alldeles i närheten av där vi anhöriga bor.
Kommunen ringde när pappa och jag hälsade på henne.
Och jag höll andan när jag hörde vem som ringde.
Men åh… det blev precis som vi alla önskade.
Pappa och jag var så glada att vi satt och log stort.
Medan mamma kände sig orolig. Alla förändringar gör henne orolig.
Och nog är livet underligt när jag blir så lycklig över att min mamma får flytta in på ett sjukhem permanent.
Sjukhem betydde döden när jag var yngre. Slutstationen dit ingen ville flytta.
Nu är jag bara tacksam över att hon får bo nära oss i fortsättningen.
På fredag ska vi titta på rummet där hon ska bo. Eller kallar man det lägenhet?
Ganska litet rum sade personen jag pratade med. Men det spelar ingen roll.
Min mamma uppfattar inte så mycket av omgivningen efter sin stroke. Hon vet inte ens att hon delat rum med en annan kvinna på korttidsboendet.
Hon sover och vilar på rummet. Resten av tiden vill hon sitta i dagrummet. Hon vill inte vara ensam.
Hennes ”aktivitet” är att sitta i sin stol och ha människor runt omkring sig.
Helst vill hon hålla någon i handen. Och personalen på korttidsboendet har hållit henne i handen ibland.
Nu när vi får kortare väg att åka så hoppas jag att vi kan hålla henne i handen oftare.
När hennes rumsgranne berättade att hon ropade mitt namn på kvällen gjorde det ont i mig.
Inte så att hon störde försäkrade rumsgrannen men hon brukar ropa. Efter mig. Efter maken. Och efter sin mamma.
Man blir visst aldrig för gammal för att ropa efter sin mamma.
Läs även andra bloggares åsikter om äldrevård, sjukhem, kommun, stroke, anhörig, ensamhet
Vad skönt att din mamma har fått ett rum i närheten av er. Förstår att det känns tryggt att hon är nära. Inget roligt då de anhöriga blir sjuka.
Vickan:
Vilken skillnad det kommer att bli!
Jag är helt utmattad efter besöken nu.
Åh, men jag håller med Vickan – så skönt för er alla att få ha henne så nära!
Ja,skönt för er att ha nära – så det inte blir ett helt företag att ta er dit .Så det är klart att ni får lé stort !
Vad skönt för dig och din far. Kanske ni inte behöver planera era besök utan kan göra dom lite när andan faller på. Hoppas så att din mamma kommer att trivas och att det är bra personal på boendet. Sånt är också viktigt.
Madelene Nattfrost:
Det blir bra!
SoP:
Nu värker hela kroppen. Och spänningshuvudvärken kom som på beställning.
För det blir ett stort jobb med att flytta dit alla prylar.
Lakan, handdukar och… precis allt.
Det enda som finns i rummet är en säng.
Rummet är jättefint.
Men dyrt. Hela hennes pension kommer att “försvinna”.
Och nu har min far äntligen insett det.
Så han deppar. Och surar. Och surar ännu mer…
Och jag kommer att få fixa allt.
Utan att ens bli lite peppad.
Allt är precis som vanligt.
Och jag hatar det.
Gunnel:
Visst!
Jag kan åka dit när jag ändå är i närheten.
Personalen är nog bra. Alla var så glada!
Roligt att jag kände igen sjuksköterskan på avdelningen.
Hon jobbade där när jag jobbade på vårdcentralen som då fanns i samma hus. För 20 år sedan?!
Åh, vad tiden går fort!
Så gammal är jag inte att jag minns att sjukhem var nåt negativt..
Hanneles paradis:
Nä. Du är säkert en mycket finare människa än vad jag är.
Dom nära och kära som hamnade på sjukhem för ca 20 år sedan när jag jobbade i vården grät bittra tårar över att hamna just på det sjukhem dit min mor ska flytta.
Men dom var säkert också unika.